Aj, vad en kris är vass

Efter att vårat barn föddes smög sig en kris in i vårat liv. Vi kunde ana den men försökte att inte låtsas om den. Vi fokuserade på det som var bra så att det mörka inte skulle få näring och på så sätt försvinna av sig själv. Men krisen var en realitet som inte kunde tänkas bort.

Livet tar en sådan vändning, relationen vänds upp och ner och alla skavanker synliggörs när man blir tre. Genom barnen kan vi inte leva i illusioner eller rosa bubblor längre. De tvingar oss till att vara här och nu. Våra gamla sår från barndommen triggas också av våra barn. Det var en urjobbig tid för mig och tillvaron vändes upp och ner. Jag trodde och kände att bara jag lämnar min man så blir allt bra. Även om det bara skulle var bra för stunden så orkade jag inte med att vara i smärtan längre.

Mot alla odds och utan tro valde vi ändå att ta emot hjälp av två vägvisare. De hjälpte oss att mötas bortom projektioner. Se varandra med de ögon vi såg varandra första gången. Släppa stoltheten och hänge oss åt samhörigheten oavsett alla rädslor om att bli sviken, inte vara älskad, inte vara värd den andre. Det lilla inre barnets föreställningar som dolde sig bakom våra vuxna putsade fasader.

En kris är tuff oavsett vad som utlöst den men den är också en möjlighet till att växa som människa, fördjupa relationer och ta hand om barndomssår. En möjlighet till att ta hand om de smärtsamma såren så att de får läka och inte ligga och skava i själen och hindra oss från att leva fullt ut.

Om vi har modet och orken att stanna kvar i smärtan och mörkret väntar ett ljusare ljus och en djupare och sannare relation på andra sidan!

Det är inte enkelt men det är värt det!