Stjärnorna lyser på natten

När jag började skriva trodde jag att det skulle bli mycket mörka tankar. Jag trodde att det var ett stort mörker i mig som behövde komma ut. Perfekt med en svart bakgrund, tänkte jag. Ska det vara tungt och mörkt så ska det.

Jag har flera gånger tänkt att jag måste byta design. Det är ju för mörkt. Inte vitt och fräscht. Ljust och luftigt.

Men nej, det går liksom inte. Och så inser jag plötsligt att det är ju precis så här det är. Det är i mörkret jag finner ljuset. Just så som jag beskrev mitt liv på livshistorier.blogspot.com.

Mitt inre har som vanligt mer koll än jag själv... Det talar till mig genom orden. Skriver det jag behöver lära mig. Känna på. Inse. Förstå.

Att våga vara i mörkret.... innebär att våga vara i ovisshet... att inte skrämmas av att inte se det trygga... att inte genast skrika på hjälp...att istället öppna mina sinnen.... lita till min känsla... släppa taget... hitta nya vägar... hitta känslan av tillit....och våga vila i den mörkas famn...

Det är ju egentligen absurt att jag har en tendens att desperat försöka klamra mig fast vid ljuset . Det är att försöka leva mot naturens lagar. Hur fort vissnar inte en blomma som står i starkt solljus? Jag ska försöka att hitta rytmen, livets rytm. Följa med i flödet genom skymning mot mörker. Genom gryning mot ljus. Låta mig svepas med. Fast jag är rädd...

Det är bara på natten man kan orientera sig efter stjärnorna.

Bara på natten...