Upp och ner. Ner och upp.

Igår kväll tappade jag balansen och föll. Jag kände att det skulle komma. Insåg plötsligt att njutningen var förtäckt rädsla. Förtäckt av Egots duktiga prestationsbehov.

Där stod jag, ensam på min svajande lina. Insåg att det inte fanns någon annan väg än att falla. Falla ner. Ner i mörkret. Ner i mig. Ner på jorden. Falla. Falla upp. Upp i ljuset. Upp. Och ner.

När jag väl hade släppt mitt krampaktiga grepp och gett mig för livet. Fallit i dess famn. Då slutade rädslan att skaka. Och blev mjuk. Mjuk och följsam. En följsam rädsla kan vägvisa. En stel darrande rädsla stoppar.

Så här svårt är det att förverkliga min idé. Ur mitt inre ut i världen. Så här svårt är det att stå upp för det jag vill skapa. Stå upp för min intuition. Min känsla av vad jag vill ge världen. Så här svårt är det. Och när jag tar in det svåra smärtsamma i det jag just nu gör, det är då det blir underbart på riktigt. Inte en egotrippad njutning av bekräftelse och framgång.

När jag öppnar mig för svårigheten, det är då jag lever min sanning. Det är då jag lever ut den jag verkligen är. Ur den jag verkligen är. Det är då min känslighet får ta plats. Och min Ande får skapa fritt.

Det är då jag vet att jag är på rätt väg.

Mot strömmen.