Om att överge och bli övergiven

När jag blir övergiven har jag redan övergett mig själv. När jag känner mig övergiven är det min egen övergivenhet jag känner. Det är den lilla flickans övergivenhet som värker i mig. Om jag vill kännas den vid vill säga.... Min överlevnadsstrategi har varit att överge när det börjat smärta i mitt inre så att jag själv inte behöver bli övergiven. Både andra och mig själv....

Att vara ett övergivet barn är så oändligt smärtsamt och ensamt. Omöjligt för den lilla att bara vara i barnets sårbarhet och känslighet. Ingen trygg famn att vila i. Ingen som tar emot när hon faller. Bara en stor tom värld omkring. En okänd plats. En plats som behöver utforskas med en liten hand i en stor trygg hand.

Övergiven.... Att vara övergiven kräver skyddsmurar. Det kräver en rustning för att ensam klara sig mot världen när man är liten. Det kräver vaksamhet. Det krävs att man försiktigt tar sig framåt när ingen visar vägen. Det krävs många villovägar för att hitta rätt.

Jag känner mig så oändligt övergiven just nu. Övergiven. Utan en trygg hamn att vila i när det stormar. Utan en plats av ro. Utan en kärleksfull hand som smeker min kind. Övergiven....

Är jag verkligen övergiven här och nu? Ja det är jag, men inte av min omgivning som jag vill skylla på, utan av mig själv. Därför överger jag min omgivning och kryper in i min rustning och känner mig övergiven. Där inne växer rädslan. Rädslan för ensamheten. Och övergivenheten.