SnöÄnglar

Jag gick inte ut direkt som jag sa att jag skulle. Alltså gick ut och gjorde snöÄnglar. Måstena tog över. Alla de där måstena. De är som tvångstankar. Måste, måste, måste.

Men till slut gick jag ut i den orörda snön. Lade mig ner. Låg där och tittade upp mot den klarblå himmlen. Började sakta vifta på ving... jag menar armarna. Fri. Kände mig så fri. Otroligt fri. Underbart fri! När jag väl börjat ville jag aldrig sluta.

Då tänkte jag på barnet. Det obegränsade barnet. Barnet med sin impulsivitet, Jag vill! Och så gör de något lustfyllt. Skrattar, njuter, leker. Tills någon vuxen kommer och säger åt dem att vara tysta, sitta stilla och inte kladda. Ögonblickets magi är borta.

Det är i det ögonblicket som det sanna livet börjar suddas ut. Det var i de avbrutna stunderna som jag började tappa kontakten. Kontakten med mitt inre. Tills en dag då kontakten bröts och jag var väldigt mycket duktig och väldigt lite sann. En finputsad fasad med ett söndervittrat inre. Så började jag mitt liv.

SnöÄnglar är som balsam för själen. Borde ordineras ut till finputsade fasader.