Snökänning

Nysnö. Yrsnö. Snöyra. Glädjeyra.
I natt har det snöat. Gnistrande vit pudersnö. Det är något magiskt med snö. Jag blir alltid lika lycklig när jag sömnig tittar ut och ser vintervita grenar och otrampad snö. Mitt inre vill springa ut. Kasta sig i den mjuka snön och göra snöänglar. Massor. Hundratals. Tusentals. Tiotusentals snöänglar som viftar med sina vingar.

Tänk vad underbart att få fylla vår värld med Änglar. Det arbetet skulle jag gärna göra! Med livet som insats skulle jag utföra mitt arbete varje dag. Varje ögonblick. Men är det pensionsgrundande? Hur ska försäkringskassan räkna ut SGI? Ska de basera det på antalet Änglar? Och den stora frågan är framför allt om det gynnar den ekonomiska tillväxten?

Mitt inre blir alltid ifrågasatt av det yttre. Varför är det ingen som ifrågasätter att människan måste springa runt i ett ekorrhjul hela livet? Ja, livet och livet... Kan man verkligen leva livet i ett litet ekorrhjul? Jag menar leva på riktigt. Jag kan inte det! Jag har försökt. Jag har verkligen gjort det. Men då fick mitt inre panikångest. Total panikångest. Det var en speciell upplevelse.... Den fick mig att vakna. Inse. Förstå. Att jag måste söka efter det sanna livet. Jag kan berätta om det en annan gång. Kanske imorgon.

Nu ska jag ut och göra snöänglar. Ja. Det ska jag! Men först ska jag lyssna på Tomas Andersson Wij när han sjunger Gör något vackert. Den ska vara min ledstjärna idag!