Drömmar och idéer

Charliee skrev att jag var modig som levde min dröm. Jag började fundera...Lever jag min dröm? Är förverkligandet av min idé en dröm jag har?

Lite häpet kunde jag känna att svaret är nej. Det jag satsar på med mitt företag är inte en dröm. Det är en utmaning. En väg mot något jag ännu inte vet vad. Jag vet bara att jag måste gå denna väg. Möta mina rädslor. Och gå. Framför allt gå. Hela vägen. Inte ge upp.

När jag bestämde mig för att börja förverkligandet stod jag i ett vägskäl. Skulle jag välja offerrollen; ingen vill anställa mig, jag passar inte in i det här samhället, jag kan ingenting. Bli sjukskriven och leva på bidrag, gå arbetslös och leva på bidrag, skaffa barn för att få vara hemma i skydd av min mammaroll.

Eller skulle jag välja att se mig som medskapare till mitt liv. Följa med i livets flöde. Välja den svåra vägen. Den ovissa vägen. Den stora uppförsbacken som jag inte ser något slut på. Vad döljer sig på andra sidan? Välja att med livet som insats följa den idé som ville visa mig en ny väg. Våga gå trots ekonomiska risker. Välja att tro på mig. På min intuition. Tro på att min idé kommer att föra mig framåt. I mitt inre. I min utveckling. Tro på möjligheten.

Jag valde att tro på möjligheten. Jag valde att vara medskapare till mitt liv. Och varje passage av rädslor och hinder som jag orkar möta och som jag tar mig genom, gör mig friare. Friare i mig. Friare i livet. Friare att leva min dröm.

Vad är då min dröm? Segla jorden runt? Åka till månen? Bli president? Nej. Att leva i sann kärlek med min familj. Vara tillsammans här och nu. Mötas i gemenskap ur vårt inre. I glädje. I sorg. I lek. I allvar. Utan projektioner och utan gamla rostiga rustningar som skydd.

Lever jag min dröm? Ja, vissa dagar mer och andra dagar mindre.

Så det finns mycket mer kvar att förverkliga!

P.S Tack Charliee för att du fick mig att tänka efter! D.S