Den mörkas famn

Igår gick jag sönder i tusen bitar. Tusen bitar.... Fantastiskt! Inte tusen pusselbitar som ska passa på ett visst sätt efter ett förutbestämt motiv. Utan tusen nya möjligheter. Tusen!!! Helt nya!!! Möjligheter!!!

Det är jag som bestämmer. Det är jag som skapar. Det är jag som med tusen skärvor har möjlighet att medvetet välja hur jag vill skapa något nytt.

Jag har alltid varit så rädd för att krascha. Livrädd. Trott att det är slutet. När det i själva verket är en början. En ny början. Och när jag nu mer och mer börjar inse det är det så befriande att ge sig. Våga släppa taget och falla.

Det är hållandet som gör ont. Inte fallet. För den mörkas famn är mjuk. Om jag tillåter mig att vila där och inte desperat fäktar med armarna. Försöker slå mig fri. Från mörkret. Från den mörkas famn.

Igår vilade jag där. Efter kraschen. Grät. Mjukt omfamnad av mörkret. Bland spillrorna hittade jag mig. Hittade en tonåring full av sorg. Frustration. Ilska. Hat. Så jävla arg på världen som inte såg henne. Som inte omfamnade henne. Som inte älskade henne. För den hon var.

I den mörkas famn kunde jag känna tonåringens kamp för överlevnad. Jag kunde gråta hennes tårar. Känna hennes smärta. Hennes längtan. Bort.

I den mörkas famn kunde jag omfamna henne. Känna oändligt med kärlek till denna flicka. Verkligen kunna känna hur mycket jag älskar henne för den hon är.

Den jag är. Och den jag var.