En sann saga

En gång fanns det en by på botten av en stor kristallflod.

Flodströmmen svepte ljudlöst över alla invånarna, unga och gamla, rika och fattiga, goda och onda. Strömmen gick sin egen väg, den kände endast till sitt kristall Jag.

Varje invånare använde sin egen metod för at klänga sig hårt fast vid grenarna och stenarna på flodbotten. Ty klänga var deras sätt att leva, och att motstå strömmen hade var och en lärt sig från födseln.

Men slutligen sade en av dem:
"Jag är trött på att klänga. Fast jag inte kan se de med egna ögon, förlitar jag mig på att strömmen vet vart den går. Jag tänker släppa taget och låta den föra mig dit den vill. Om jag fortsätter att klänga här dör jag av leda."

De andra skrattade och sade:
"Dåre! Släpp taget och strömmen kommer stt slunga dig mot klipporna och det kommer att döda dig snabbare än ledan!"

Men han lyssnade inte till dem utan drog istället djupt efter andan och släppte taget och strax slungades han av strömmen mot klipporna.

Men så småningom, då han vägrade att klänga på nytt, lyfte strömmen honom upp från botten och han sveptes fram med den utan at göra sig illa.

Och de andra nere på flodbotten som han var en främling för, ropade:
"Ett underverk! En varelse som vi själva, och likväl flyger han! Det är Messias, kommen för att frälsa oss alla!"

Han som bars av strömmen sade:
"Jag är inte mer Messias än ni. Floden fröjdas åt att göra oss alla fria om vi bara vågar släppa taget. Vårt sanna värv är denna färd, detta äventyr."

Men de ropade ännu ivrigare:
"Frälsare!", medan de klängde sig fast vid klipporna. Och när de tittade på nytt var han försvunnen och de blev kvar och skapade legender om en Frälsare.
ur Illusions av Jonathan Bach