Inspiralia till jorden, kom

Jag håller på och pendlar mellan toppar och dalar i förverkligandet av min idé.

Jag utmanas varje dag, flera gånger om dagen. Min känsla och inställning av litenhet prövas och jag måste stå upp för mig och fatta beslut. Lita till mitt inre och välja min egen väg. Om och om igen.

Jag ifrågasätts av "experter" som minsann vet hur man spelar efter konstens alla regler. Hur säger jag till dem att jag litar på att kristallfloden för mig dit jag är ämnad att fara? Att jag vill följa universums kalender och att förseningen i deras tidsplan bara är en illusion. Kan jag spela på deras spelplan efter mina egna regler eller måste jag byta spelplan?

Märker hur jag många år (kanske alltid...) stuckit huvudet i sanden och valt att fly när jag mött motstånd. Känt mig som ett UFO på en egen planet. I ett eget solsystem. I yttre rymden. Ljusår ifrån vad många vill kalla verkligheten. Där, långt borta, har jag mött livet. Men ändå inte vågat leva i livet. På riktigt.

Nu står jag alltså här. Mitt i en smärtsam födsloprocess. Jag håller på att födas ner från min avlägsna planet. Ner på jorden. Ner i livet. Det är som att jag vill ut oavsett smärtan av den trånga passagen. En överlevnadsinstinkt. Mitt inre vet åt vilket håll jag måste gå. Även om jag inte vet vad som väntar.

Utmaningen är att sluta klänga sig fast på flodbotten. Släppa taget. Våga lita till strömmen utan att spjärna emot.

Och våga låta bli att klänga sig fast igen.