En stupad martyr

När jag har huvudvärk tar jag ingen värktablett utan biter ihop och står ut tills jag stupar. När jag väl stupat kan jag inte fly någonstans utan svävar i ett universum av smärta. Jag önskar jag kunde lägga mig ner direkt men jag har inte kommit så långt i min personliga utveckling. Ännu flyr jag så länge jag kan. Nåja, jag har i alla fall kommit till den punkt när jag inte bedövar smärtan med tabletter och fortsätter på som om inget hänt.

Hur som helst... Visste du att smärtan kan tala? Ja, jag vet att det låter flummigt men den kan det. Om man bara orkar ta sig samman och lyssna. Trots bultande ilande värk.

1.Först måste man släppa taget om frustrationen över att kroppen säger ifrån med smärta.
2.Sen måste man släppa frustrationen över att man inget annat kan göra än att bara ligga där man ligger.
3.Sen måste man släppa frustrationen över att man inte kan göra allt det man skulle göra.
4.Och till sist måste man släppa varje pladdrande tanke som dyker upp. Vilket kan vara ett antal....
5.När det för ett ögonblick blir tomt i huvudet gäller det att dyka rakt ner i smärtan och stanna där. Med ett tomt huvud. Jag vet, det är svårt. Supersvårt! Men möjligt!
6.Nu är det bara att vänta tålmodigt.

Just när man håller på att ge upp får man ett budskap. Som kan kännas mer som en käftsmäll än en smekning..... men den är sann. Det är det här som egentligen gör ont.

Idag hade jag huvudvärk, bet ihop och körde på tills jag stupade. Låg och svävade i smärta. Och pang! Käftsmällen - "lägg av och spela martyr!"
"Vaddå, jag spelar väl inte martyr?" (sårad, anklagad röst i försvar)
"Nehej, vad gör du då?"
"Jag ..........jag...............jag......"

Hmmm....det kanske ligger något i det.......hm...jag måste ta och fundera lite på det här så återkommer jag.......

AJ!!!