Bomber och missiler i vårat kök

-JAG VILL INTE!
-NEEEJ, jag VILL inte!
-INTE!!! skrIIIIIIIIK!

Min son skriker allt vad han orkar. Ingenting passar idag. Inget gör honom nöjd. Jag känner frustrationen stiga i mig. Blir en hård och kantig mamma.
-Nu får du sluta skrika. Vi har bråttom!
Jag susar runt i köket för att få till frukosten så att vi kan skynda oss iväg till dagis och jobb. Han står på golvet och skriker och sparkar. Än mer frusterad än jag.

Hur blev det såhär? Vad var det egentligen som utlöste ett inbördeskrig i vårat kök? Jag sätter mig ner på köksgolvet och han kryper in under bordet. Fortfarande skrikande.

När jag släppt mina vapen och retirerat ner till hans nivå kan jag se vad som gjorde honom så arg. Ett barn har inte bråttom. Den som lever här och nu har inte bråttom någon annanstans. Ett barn vill inte ha en skyndamamma. För ett barn kan inte nå fram till en skyndamamma eftersom hon susar runt som en hård missil som vid minsta beröring kan detonera och ödelägga allt levande liv. Livsfarligt!

Så där sitter jag på golvet och känner hur insikten får mitt hjärta att mjukna och tårarna rinna. Jag knackar på under bordet. Knack, knack. Inget svar.
-Är det någon hemma?
Jag får en huvudskakning till svar.
Knackar på igen. Nu kryper det fram en liten mjuk filur och öppnar dörren. Jag lyfter upp honom i famnen och säger förlåt.
-Förlåt för att jag stängde av mitt inre och blev en hård skyndamamma! Tänk att du var tvungen att skrika så högt för att jag skulle fatta....

För den som önskar att leva ett sant liv utan illusioner finns vägvisare överallt!