Slängpussar i himmelriket

Varje morgon då jag lämnar min son på dagis vinkar vi och skickar slängpussar till varandra genom fönstret. Denna ritual har börjat engagera flera av de andra barnen i gruppen. Jag har varit så fokuserad på min son att jag inte riktigt tagit in de andra barnen. Inte sett dem.

Men så i morse öppnade sig något i mig. Jag såg hur fönstret var fyllt av små människor som skrattade och viftade med armarna mot mig. I mitten stod min son. När jag kastade slängpussar till honom var det inte bara han som skickade tillbaka utan det haglade slängpussar ut genom fönstret. De virvlade upp i luften. Glittrade i morgonsolen. Och regnade över mig.

Återigen förundras jag över barnens förmåga att agera ur sitt inre. I glädje, lust, spontanitet. Här och nu. Säga JAAAAAAAAAAAAAAAA till världen.

Föreställ dig den här scenen på din arbetsplats. Alla lyser upp när du kommer. Några ropar ditt namn med innerlig glädje över att se dig igen. Vid dagens slut vinkar ni och kastar slängpussar till varandra ur sann kärlek och tacksamhet över att få ha gjort något viktigt och värdefullt tillsammans.

När jag tar in och verkligen känner det här i mig, då förstår jag varför det bara är barnen som kommer till himmelriket. Himlen finns här på jorden när vi vågar vara barn på nytt.

Mera slängpussar åt folket!