Konvention som tvångströja

Konvention. Gäsp! Åh, så tråkigt. Att göra något enligt reglerna. Om så oskrivna. Nej, det passar bara inte mig. Jag har försökt i åratal, så jag vet.

Jag är uppfostrad att följa konventionen. "Tänk på vad grannarna ska säga" sa min mamma. Och den lilla Ängeln tog lydigt på sig tvångströjan. Även om det gjorde det omöjligt att vifta på vingarna. Då och då gav vingarna sig til känna. De kliade där under tvångströjan. Ängeln gjorde små försök att flyga men varje gång trillade hon ner på marken och slog sig. Konventionens trånga tröja hindrade henne. Och med tiden började vingarna förtvina.

Många långa år senare träffade hon en dansande Vägvisare.
"Kom virvla runt med mig" sa Vägvisaren.
"Jag kan inte, jag har så ont i min rygg" svarade Ängeln utan vingar.
"Jag kan hjälpa dig" sa Vägvisaren varmt.
"Du är säkert jätte duktig på det där med känslor men det här sitter i det fysiska. I min rygg."

Men till slut hade Ängeln så ont och ingen annan hade kunnat hjälpa henne, att hon knackade på hos Vägvisaren. Med sina mjuka känsliga händer rörde hon vid Änglaflickans kropp. Med sin sanna kärlek berörde hon flickans hjärta. Och med sitt ljus tände hon hennes Ande.

Tvångströjan började sakta vittra sönder. Tråd för tråd. Och där inunder, var det inte något som rörde sig? Jo, små små vingar som längtade efter att återigen få vifta i friheten. Flyga flickan bort från konventionen och in i livet. Det fria lekande livet.

Men det var svårt. Även om tvångströjan var borta fanns osynliga spår kvar. Och det var så länge sen som flickan flög så hon hade blivit rädd för höjden. Men inom henne bodde längtan. En längtan som var som en stark kraft.

Och nu är hon på väg.

Mot högre höjder.