Graffitimålning av Fan

Att ha tillit till livet och tänka att pengar kommer när de behövs det är ju ingen konst när det är medvind. Men när det blåser upp till storm och man seglar i motvind, då visar det sig hur förankrade dessa tankar är.

Min tillit är inte fullt förankarad märker jag. Och inte bara det. Jag märker också hur jag har en förmåga att måla Fan på väggen. Inte något litet småklotter. Nej, jag sprayar grafitti över hela väggen. Och en bit upp på taket. För går det emot ja då går det emoooooooooooot!!!

Och så händer något litet och jag kommer på mig själv hur jag beter mig. Hur jag fastnar i att döma situationer utifrån en föreställning jag har i huvudet.

Så nu ska jag berätta en liten historia för mig.

Det var en gång en man som levde med sin son i en övergiven fästning högt uppe på en kulle. Deras enda ägodel var en häst. En dag sprang hästen bort. Grannarna kom för att visa sin medkänsla. "Det var olyckligt" sa de. "Hur vet ni det?" frågade den gamle mannen.



Nästa dag återvände hästen och hade med sig flera vildhästar. Den gamle mannen och hans son stängde in dem bakom porten. Grannarna skyndade över. "Det var verkligen bra" sa de. "Hur vet ni det?" frågade den gamle mannen.



Ytterligare nästa dag försökte sonen rida på en av vildhästarna, föll av och bröt benet. Grannarna kom återigen så fort de hört nyheten. "Det var verkligen illa" sa de. "Hur vet ni det?" frågade den gamle mannen.



Dagen efter kom armén förbi och tvingade alla byns unga män att bli soldater för att kämpa i ett krig långt borta mot de nordliga barbarerna. Många av dem skulle aldrig återvända. Men sonen kunde inte följa med, för han hade brutit benet.