Livet är galet

Platon skriver om människor som bor inne i en grotta. De lever med ryggarna mot öppningen och allt det ser är skuggor på väggen från livet utanför grottan. Men eftersom de aldrig sett livet utanför tror det att skuggorna de ser är verkligheten. De vet inget annat.

I och med hela den här förverkligande grejen som jag håller på med öppnar sig en ny dimension i livet. Jag har för första gången vågat följa en impuls som logiskt sett inte är riktigt klok. Jag har börjat gå utan att ha en karta. Utan att ha en färdig bild av vad jag ska göra. Jag har bara haft en känsla av att idén är vägen men inte målet.

Tidigare gjorde jag saker som verkade bra. Som kunde försörja mig. Sådant som jag borde. Duktiga saker. Våndor dök upp men jag orkade aldrig stå kvar i dem. Jag vågade aldrig möta mörkret och rädslorna som dök upp av mitt arbete. Kände alltid att jag ville göra något annat. Men jag bet ihop och kämpade på. Tills det brast i mig.

Nu står jag här och häpnar över hur livet öppnar sig. Visst har jag sagt att i mörkret hittar jag ljuset. Men det här.... det är en ny dimension av livet. Ett ögonblick av evig nåd. Plötsligt förstår jag lite till....om mig. Om mitt liv. Om min väg. Och samtidigt förstår jag ingenting. Med huvudet alltså. Hur ska man kunna förstå något när det man trodde var livet bara var skuggorna av det.

Hur det gick med demonerna i slutscenen? Allt tog en omvälvande vändning igår. Det som blev fel blev rätt och det lilla blev stort. Och vips, ner från himlen flög en själsfände till min hjälp. En människa som jag aldrig träffat. Men som jag känner sen evigheter.

Jag vet, det låter helt galet. Men sådant är livet. Helt galet underbart.

"It takes a fool to remain sain..."