Ljuskänslig

Det är något med ljuset. Något jag inte förstår. Känner mig lite vilse…. I ljuset… Som att jag blir bländad. Inte kan öppna mina ögon. Ta in allt. Allt ljus. All glädje. Kärlek. Det ljusa i livet.

I mörkret hittar jag ljuset. Det är så synligt där. Jag hämtar upp det. Men sen…. Något händer. Jag ser ljuset men kan inte ta in det. Jag tror faktiskt inte jag kan öppna upp och släppa in det. Bli ett med det. Tycker jag inte att jag är värd ljuset? Är det mitt egenvärde det handlar om?

Ibland lyckas jag välja bort den där offerrollen. Men ibland… då är den fastklistrad på mig. Av gammal vana. Av urgammal vana. Jag tror en del av mig tycker den värmer rätt skönt…

Läste i en tidning:
”Har du några laster?”
”Jag älskar choklad.”

Vem bryr sig. Vad är det för en last? Att älska choklad är väl ingen last, det är ju njutning! Lasten är att inte tillåta sig njutning när man kallar choklad en last. Den som säger så lever som en glamourasket. Har jag någon last? Ja. Minst en. Jag kan inte få av mig den här offerrollen. Den har växt fast… Den är en last. En människa kommer lastad, med offerkappan på.

Kan jag tillåta mig ljuset?

När jag i onsdags knockades av att föreståndaren på min sons förskola sa att jag var en välsignad mamma som kom med solen, blev jag djupt berörd. Jag? Välsignad? Som mamma? Tårarna rullade ner för mina kinder. Fick inte stopp på dem. Åkte hem och storgrät. Utan att riktigt känna varför. Tacksamhet? Ja. Jag kände mig tacksam över att min strävan efter sanningen syns i mitt liv. Att den är på riktigt. Men det var något annat som också kändes men som jag inte kunde nå. Så jag blev sjuk. Fysiskt. Av ljuset. Snacka om ljuskänslig…

Det finns de som är infektionskänsliga och så finns det de som är ljuskänsliga. Jag tillhör den senare kategorin.

Den ljuskänsliga.