Om att puppa sig

Och så kommer det mera snö... I rabatten står blommorna vemodiga men vackra. Sköra men livskraftiga. Ingen ser ut att ge upp. Inte ännu. Stolta härdar de ut kylan i vetskap om att solen och värmen kommer. Tids nog kommer den. De har tillit.

Jag är mer tveksam. Tänk om..... Tänk om det inte blir sommar i år.... Tänk om.... Känner på mitt tvivel. Då visar sig min tro. Det är klart att det blir sommar! Om inte i år, så nästa år. Eller nästa. Förr eller senare kommer den. Även om det nu blir istid i 10.000 år så kommer sommaren till slut. Den gör det.

"Men jag vill inte härda ut en istid! Jag vill ha värme nu!"
"Jag vet att du vill. Så vad är det som håller dig ifrån värmen?"
"Min puppa.... "
"Din puppa?"
"Ja.... jag har en förmåga att puppa mig.... Jag omhöljer mig med ett skydd. Ett skydd som ska värma mig. Men istället fjärmar den mig. Från livet. Från kärleken. Från värmen."
"Varför måste du puppa dig?"
".....Jag vet inte....kanske är jag rädd.... jag vet inte.... jag är uppväxt med den. Jag är uppvuxen under en istid. Solen var förmörkad och omgivningen täckt av permafrost. Jag behövde min puppa för att överleva."
"Men, är inte istiden över?"
"Jo..."
"Och du har överlevt?"
"Ja..."
"Så är det inte dags att öppna upp, flyga ut och lämna puppan bakom dig?"
".....jo.... det är ju det jag vill. Det rätt kallt här inne... Och ensamt.... Jag längtar ut...."
"Så vad är det som hindrar dig?"
"Jag är så rädd.... rädd för att bara vara den jag är...i min skörhet och känslighet... där ute... utanför.... Jag längtar efter att vara stor i min litenhet. Stark genom min skörhet. Och levande ur min känslighet."
"Allt det är du. Men inte i din puppa. Du måste ut i världen för att förvandlingen ska bli verklighet. I din puppa är den bara en dröm. Först när du vågat dig ut i ovissheten kan din dröm bli verklighet."
"..............ut i ovissheten...igen...."
"Ja, om och om igen. Sådant är det sanna livet."