Snö i maj

Det har snöat hela morgonen. Stora vita flingor. Så där som i sagorna. Hade det varit december, då hade jag jublat. Anden hade gjort ett glädjeskutt. I lyckorus hade vi börjat rulla snön till en snögubbe. Gjort en snölykta som lyste upp vinternatten. Och njutit.

Men nu är det maj. Sommaren hade börjat sitt intåg. Jag gladdes åt att få gräva i jorden. Flytta om i rabatten. Så frön. Gödsla. Njuta av spirande vårblommor. Fika ute i gröngräset. Värme. Sol. Mmmmmm..

"Åh, mina blommor. Tänk om de förfryser. Och de små knopparna... vågar de någonsin slå ut nu? Titta på aklejan, den är täckt av snö. Hur ska de klara sig?
"De klarar sig nog", svarar min man.
"Men jag då? Hur ska jag klara det här?"
"Ja, det här är nog värst för dig... ", säger han med värme i rösten och kramar om mig.

Livet. Opp och ner. Ner och opp. Fram och tillbaka. Inget går att förutsäga. Inte ens sommaren. Kommer de att ge upp de där små blomknopparna som är på väg att förverkliga sig själva? Eller kommer de bara att stanna upp, vänta tålmodigt på solens varma strålar för att då blomma ut i full blom? Som om inget hänt?

Kommer jag att ge upp nu när jag förverkligar min idé och känner av kallare vindar? Eller kommer jag att stanna upp, omhölja mig med värme och fortsätta på min väg?

Kan jag behålla min tillit trots det oförutsägbara? Eller låter jag det oförutsägbara skrämma mig tillbaka till det trygga ekorrhjulet.

Svaret på den sista frågan är: Ja, det oförutsägbara är skrämmande. Det är det. Men inte lika skrämmande som att tillbringa resten av livet i ett ekorrhjul. Mekaniskt avverka vardagarna. För att försöka leva på helgen.

Idag har naturen visat mig att det oförutsägbara, det är det som är naturligt. Naturen har sin egen rytm. Det är vi som vill kontrollera den genom att bestämma att när det är maj, då ska det inte snöa. Det får inte snöa.

Precis nu slutade det snöa..... regnet strilar ner....smälter snön.... och sommaren är på väg igen...