Ansvarsdemoner

Funktionshindret kvarstår.... Jag har mött ett hinder som för mig är osynligt men ändå väl märkbart. Jag kommer inte framåt. Vill bara tillbaka. Tillbaka till friheten. Det lätta livet. Till den tiden när jag levde för dagen. Utan långsiktiga planer.

I morse tittade jag för första gången på länge på bilder från en svunnen tid. En tid då jag var ute på en lång resa endast med mig själv. Jag reste intuitivt och lät livet föra mig framåt. Jag kunde kliva upp på morgonen och känna att "Idag är det dags att ge sig av." Packa min väska, gå till busstationen och där bestämma vart jag skulle åka här näst.

Jag skriver att jag vill tillbaka. Med det menar jag inte att jag vill ut och resa igen. Jag menar att jag vill tillbaka till den där känslan av närvaro och kanske ansvarslöshet mot alla andra än mig.

Om man burit ansvar på sina axlar sedan barnsben tar orken slut mitt i livet. Ett barn ska bara få vara. Leva i barndomsdrömmarnas sfär. Vara omhuldad av ett rosa skimmer långt borta från de vuxnas ansvarfyllda värld. Vi tror att vi måste lära barn ansvar. Att vi ska uppfostra dem till det. Vad vi gör är istället att sätta plogen på ett föl som aldrig får växa upp i frihet till den den är ämnad att vara. Vi lär det lilla barnet att ansvar är alldeles för tungt och något som är ett hinder för att leva eftersom barnet inte växt färdigt när vi lägger det över dem.

Nu går jag här hukad av allt ansvar jag burit i mitt liv. Det är för jävla jobbigt att gå med kutad rygg! Jag vill ta ansvar för mig och min familj. Jag vill hitta en glädje i det. Men just nu är det tungt, tungt, tungt.

Och jag vill fly... Från alla ansvarsdemoner som förföljer mig.