Under många år övergav jag mig själv helt. Svek mig och mitt inre. Av ren överlevnad. Där föddes skulden. Fortfarande går jag in i de gamla forspåren. Så lätt. Utan att märka när jag trampar fel hamnar jag på svekets stig. Inte förrän kroppen säger ifrån, inte orkar gå där mer, inser jag att jag gått vilse igen.
Hur många gånger kan man svika, säga förlåt och bli förlåten av sitt inre? När ger det inre upp? Det är så smärtsamt att se hur lätt jag sviker. Hur lätt jag går vilse. Trots att viljan att leva ur mitt inre är det största jag har.
Otillräckligheten inför mig själv väcker skuld. ”Jag är inte god nog att kunna ta hand om mig”. Konsekvenserna är mitt straff och jag får skylla mig själv. Jag skäms över min oförmåga. Och skammen kliar på min hud. Skammen kliar och skulden tynger ner mina axlar. Håller mig tillbaka från livet. Den skyldige ska sitta fängslad, inte leva i frihet. Det är straffet jag ger mig.
Medan mitt inre sjunger Release me!!!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar