Låta den röda kraften bära glädjen och livet. Låta det mjuka lyftas fram av styrkan. Låta styrkan bära det lättaste lättaste när det är som svårast. Det är så jag vill leva.
Men det finns en sida i mig som inte tror lättheten är god nog. Jag tror inte att vila är värdefullt. Jag har svårt att ge utrymme för sprudlande glädje i allvaret.
”Det ska vara hårt att leva”. ”Man ska kämpa, för det ska kännas att man lever”. ”Det som inte dödar, det härdar”.
Jag vill inte längre leva i hårdhet. Att kämpa är inte ett tecken på liv. Det är ett tecken på kamp till överlevnad. Det är den kampen som härdar. Om man inte dör. I det yttre och i det inre. Det yttre härdas till ett hårt ogenomträngligt skal. Ett skal som kväver det inre livet. Känslorna når inte till ytan. Ingen smärta. Ingen glädje. Ingen lycka. Bara ett överlevnadsliv där allt som finns är gråa nyanser och ett långt rakt streck.
Möjligtvis gör längtan sig påmind. Längtan som en inre kraft som lyckas ta sig igenom skalet. Men den vill vi inte kännas vid för det enda vi då känner är smärta. Smärtan av det som gått förlorat. Smärtan av det vi tror vi aldrig kan nå.
Jag missbrukar min röda kraft. I godtro använder jag den mot mig själv. När jag tror att jag ”måste” kliva fram. Ta nya initiativ. Göra något, inte bara vara i vila och lätthet. Njuta av det som är. Istället låter jag det röda bränna ut mig. Bränna bort vilan. Jag missbrukar kraften till att förgöra det jag behöver i tron att prestation är det inres initiativ. Den röda kraften blir hård och forcerande.
Det är då det slår lock för mitt vänstra öra. Jag hör ett metalliskt ljud. Marken börjar gunga. Jag blir åksjuk och kräks.
Jag lyssnade inte inåt. Och förlorade balansen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Förlåt men nu måste jag skratta lite. Det är nämligen så att det enda som hjälper de dagar det är värst för mig är faktiskt just ÅKSJUKETABLETTER. Ja och jag vet ju varför - när vilan och sömnen inte är tillräcklig och stressen för stor (den röda överlevnadskampen) men min läkare rycker på axlarna och tycker att det inte spelar någon roll eftersom de är receptfria. Kanske är det läkaren som behöver dem mer...
Sätt dig med ryggen mot en trädstam. Det balanserar :)
Jag kan inte längre bara ta bort symtomen som jag tidigare alltid gjort. Det enda jag kan göra är att gå ner till ursprunget och vara där. Sitta i smärtan, omfamna mitt inre och ta mig själv på allvar.
Inga affirmationer, trädstammar och avslappningar i världen kan frigöra mig. Nu är det bara genom skärselden som gäller.
Och som vi alla vet är skärselden inte vägen till helvetet (trots att det kan kännas så i stunden) utan till paradiset.
Jo, men även efter skärselden är man skör ett tag. Det är en process som fortsätter...
Det är så sant och då kan jag tänka mig att en trädstam ger skönt stöd. Tack för ditt tips!
Skicka en kommentar