På väg mot ett uppbrott

På väg igen, i mitt inre.
Jag vill gå, i det yttre. Följa det jag känner. Våga ta stegen vidare.
Jag måste. Annars går jag sönder innifrån. Blir sjuk. Förgörs.
Men jag är så rädd...

"Cause if I don´t follow my heart this time
I´m gonna forget what this life is all about
I´m gonna take that path I´m going in on my own
I´m gonna take that fear and wear it like a crown"
Rebekka Karijord

Var är orden?

Det är svårt att skriva. Det är svårt att hitta tillbaka till det där flödet som fanns där 2008. När orden bara kom. När tanken inte stoppade flödet. När mitt inre talade bortom förnuftet. Med ord som betydde något. Ord med mening och innebörd.

Jag längtar efter orden. De flödande, talande, beskrivande, sanna orden ur mitt inre.
Jag längtar efter uttrycket. Känslornas uttryck. Själens språk och Andens vishet.
Jag längtar efter att få skriva mig fri. Skriva mig ren inifrån. Skriva min egen sanning. Skriva mig närvarande och levande.
Jag längtar efter att frigöra mig från tanken och låta hjärtat tala.
Jag längtar efter att leva mitt liv levande. Igen.

Tills orden kommer tillbaka får musiken tala...

Sanningen om dig

Trots att jag har lyssnat på den här sången hundrtals gånger berör den mig fortfarande lika mycket. Den går rakt in och sätter själen i gungning.

Tre år senare. Många ekorrhjulsvarv senare. Färre livslevande stunder senare.
Nu har jag bestämt mig för att återuppta mitt skrivande här på bloggen.

Under åren som gått har jag nämligen märkt att det krävs diciplin för mig att leva ett medvetet liv. Eftersom jag är väldigt odiciplinerad så vimsar jag lätt bort mig och hamnar slöande i TV-soffan istället för att göra det jag verkligen vill med ursäkten att "Jag är värd att koppla av eftersom det varit så mycket". Rent skitsnack och jag vet om det men har inte skärpan att ändra på det i stunden.

När jag ser tillbaka på året då jag skrev sist märker jag att skrivandet på bloggen hjälpte mig att vara uppkopplad mot mitt inre varje dag. När jag ser tillbaka förundras jag över hur närvarande jag var varje dag, även om jag inte alltid upplevde det själv då. Det är just så jag vill leva. Känna fullt ut i både motgångar och medvindar. Det är det som är ett sant liv för mig.

Idag är det min födelsedag och bloggens pånyttfödelsedag. Hipp hipp hurraaa för oss! :)

"Dying to live as I'm living to die"

Jag har fallit och fallit. Känt tyngden av mörkret på mina axlar. Tagit in det lilla barnets smärta orsakad av ensamhet. Fallit längre ner. Kännt rädslan, den ofantliga rädslan som finns i mitt bröst. Känt skörheten. Känt hur känslig och utlämnad jag är här på jorden. Hur utlämnad människan är. Bakom sitt skal.

Allt detta kom när jag sa ja till lättheten och glädjen i mitt liv. När jag öppnade mig för ljuset, visade sig mörkret. Ett stort mörker omfamnade mig för att visa mig vägen. Den mörka tog min hand och ledde mig neråt mot ljuset. Men det enda jag kände var oändlig rädsla och smärta. Jag trodde jag behövde göra något. Göra något för att möta rädslan. Men den mörka visade mig att jag inte behövde göra, bara vara. I det som skrämde mig mest.

När ljuset kändes som längst borta och rädslan var som störst kom vändningen. Ur mitt inre hördes en viskning; "Res dig upp och dansa." Ville först inte lyssna. "Jag ska bara..."

Men rösten sa igen "Res dig upp nu. Vill du befria dig från rädslan måste du lyssna inåt. Följa ditt inre. Bejaka din intuition."

Så jag reste mig. Satte på en skiva och började röra mig till musiken. "I tried to get up, when I realised.... I'm silently falling - into the light. I'm dying to live as I'm living to die"

Plötsligt kommer gråten och jag känner hur mycket jag älskar livet. Åh, vad jag älskar livet! Det är ju därför jag är så rädd. Så rädd för att dö. Från den här underbara stunden som är livet.

Precis som man kan bestämma sig för att inte älska en människa igen för att slippa bli sårad har jag stängt ute min kärlek till livet. Jag har lurat mig själv och bara tagit in livet på avstånd. Njutit av skönheten. Genom en glasruta. Som om det skulle hindra mig från att dö....

Rädd fär att leva. Rädd för att dö. Var finns då livsutrymmet? Utrymmet för att leva i glädje, lätthet, kärlek...

Livet, så underbart, så skört, så vackert, så glädjefyllt, så smärtsamt.

Så oändligt och ändligt på samma gång.

Svika svek svikit

Under många år övergav jag mig själv helt. Svek mig och mitt inre. Av ren överlevnad. Där föddes skulden. Fortfarande går jag in i de gamla forspåren. Så lätt. Utan att märka när jag trampar fel hamnar jag på svekets stig. Inte förrän kroppen säger ifrån, inte orkar gå där mer, inser jag att jag gått vilse igen.

Hur många gånger kan man svika, säga förlåt och bli förlåten av sitt inre? När ger det inre upp? Det är så smärtsamt att se hur lätt jag sviker. Hur lätt jag går vilse. Trots att viljan att leva ur mitt inre är det största jag har.

Otillräckligheten inför mig själv väcker skuld. ”Jag är inte god nog att kunna ta hand om mig”. Konsekvenserna är mitt straff och jag får skylla mig själv. Jag skäms över min oförmåga. Och skammen kliar på min hud. Skammen kliar och skulden tynger ner mina axlar. Håller mig tillbaka från livet. Den skyldige ska sitta fängslad, inte leva i frihet. Det är straffet jag ger mig.

Medan mitt inre sjunger Release me!!!

Leva i lätthet

Låta den röda kraften bära glädjen och livet. Låta det mjuka lyftas fram av styrkan. Låta styrkan bära det lättaste lättaste när det är som svårast. Det är så jag vill leva.

Men det finns en sida i mig som inte tror lättheten är god nog. Jag tror inte att vila är värdefullt. Jag har svårt att ge utrymme för sprudlande glädje i allvaret.

”Det ska vara hårt att leva”. ”Man ska kämpa, för det ska kännas att man lever”. ”Det som inte dödar, det härdar”.

Jag vill inte längre leva i hårdhet. Att kämpa är inte ett tecken på liv. Det är ett tecken på kamp till överlevnad. Det är den kampen som härdar. Om man inte dör. I det yttre och i det inre. Det yttre härdas till ett hårt ogenomträngligt skal. Ett skal som kväver det inre livet. Känslorna når inte till ytan. Ingen smärta. Ingen glädje. Ingen lycka. Bara ett överlevnadsliv där allt som finns är gråa nyanser och ett långt rakt streck.

Möjligtvis gör längtan sig påmind. Längtan som en inre kraft som lyckas ta sig igenom skalet. Men den vill vi inte kännas vid för det enda vi då känner är smärta. Smärtan av det som gått förlorat. Smärtan av det vi tror vi aldrig kan nå.

Jag missbrukar min röda kraft. I godtro använder jag den mot mig själv. När jag tror att jag ”måste” kliva fram. Ta nya initiativ. Göra något, inte bara vara i vila och lätthet. Njuta av det som är. Istället låter jag det röda bränna ut mig. Bränna bort vilan. Jag missbrukar kraften till att förgöra det jag behöver i tron att prestation är det inres initiativ. Den röda kraften blir hård och forcerande.

Det är då det slår lock för mitt vänstra öra. Jag hör ett metalliskt ljud. Marken börjar gunga. Jag blir åksjuk och kräks.

Jag lyssnade inte inåt. Och förlorade balansen.

Livsviktigt blir livsfarligt

Åh, vad det är härligt att våga vara mjuk. Mjuk och levande utan att stänga in sig i rustningen. Utan att fälla upp vindbryggan och mobilisera försvaret.

Mjukhet öppnar till möten. Hårdhet stänger ute. Det är så lätt att sitta fast och hålla fast i tron att världen är hård och farlig och att genom det rättfärdiga sin rustning. Rustningen behövdes för att överleva barndomen. Den var livssviktig då. Nu är den livsfarlig. Som vuxen är det omöjligt att leva och uppleva sanna möten iklädd sin allt för trånga rustning.

Jag har tagit ett steg ur den. Den finns ännu där bakom mig. Jag har inte riktigt släppt taget. Men jag är på väg. Steg för steg. Det tar tid. Men det är det värt. Mmmmmmmjukhet.....

Från strid till frid

Mjukhet öppnar nya vägar inåt. Nya vägar neråt. Nya vägar djupare. Mjukhet öppnar för det inre barnet att träda fram. Öppnar för det bortträngda känslorna. De som gjorde för ont för ett barn att bära.

Nu står jag här i min nakna mjukhet och gråter tårar som sköjer rent. Tårar som gör minnet klart. Tar mig tillbaka till smärtans ursprung. Till barndomen med två föräldrar som behövde bli bekräftade för att känna sig dugliga. Och där stod jag, utan att räcka till. Hålet var allt för stort.

När jag genom mjukhet och smärta hittar denna insikt infinner sig en frid. Ett lugn. En ro. Jag känner mig oändligt tillräcklig precis som den jag är.

Reträtt

Älska utan att få kärlek tillbaka. Stå där med sin kärlek utan att själv stänga av då den inte når in och blir bekräftad. Fortfarande behålla ett öppet hjärta då man själv inte blir sedd och omfamnad för den man är. Det är en utmaning.

Det är en utmaning att stå i den smärtan. Smärtan av att älska men inte vara älskad. Smärtan av en avvisande hand. En kall blick. En bortvänd människa. Det är en utmaning att inte själv bli hård. Inte hatisk. Bara stå där med sin kärlek och sin smärta.

Det är smärtsamt att veta att den man älskar inte är kapabel att ta emot. Ta emot i mjukhet. Bara öppna sig för kärleken så som den är. Utan krav och villkor. Utan förväntningar och ord. Bara vara där. I kärlek.

Nu orkar jag inte stänga av den smärtan längre. Nu orkar jag inte ta på mig min hårdhet som skydd. Nu vill jag inte länge gå i försvar och stålnackad bära min stolthet.

Nu vill jag stå där mjuk. Känna smärtan skära i mig. Låta tårarna komma. Ge mig istället för att kriga. Vara nära mig istället för att försöka ta mig nära dig.

Hårdhetens kappa lämnar jag bakom mig och träder mjukt in i en klänning av smärta. Inte destruktiv smärta för att plåga mig, utan realitetens smärta. Den smärtan som hör livet till. Som följt mig och velat göra mig mjuk men som jag förnekat. Vilket gjort mig hård.

Jag ber om mod och kraft att stå kvar i min mjukhet även då de hårdaste kallaste stormar blåser. Mod till att mjukt möta det smärtsamma.
Igen.

Att förvandla nej till ja

Idag sa jag nej trots försök till övertalning. I mjukhet och ärlighet stod jag på mig. "Tack, men nej tack!" Utan att känna mig fel och dum som inte tog emot erbjudandet.

Vilken känsla! Mitt nej kändes som ett stort JAAA. Till mig. Till mitt inre.

När jag började gå min sanna väg, göra val ur mitt inre, välja att starta eget för att mitt hjärta sa så inte för att det såg ut att vara en lönsam idé, då började jag bli till. Jag började förverkligas genom min respekt mot mitt inre och för vad jag vill med mitt liv. Utan förbehåll.

Det är som att det gör att jag börjar bli till. Den jag verkligen är. Jag börjar leva mitt liv mer och mer ur mitt inre utanför ekorrhjulet. Då blir inte ett nej utåt ett försvar för att skydda mig utan ett ord av respekt för mig och min väg.

Nej förvandlas till Ja.

Komfortzon

Visst låter det skönt med en egen komfortzon. Det låter som något bra, något positivt. I alla fall om du frågar Egot. Där behöver man inte möta utmaningar, förändras, svälja sin stolthet, välja kärlek istället för hat. I komfortzonen kan man sitta och pilla sig i naveln och ha det tryggt och skönt. Ha den som fristad från ansvar.

Att livet lullar på och allt är under kontroll betyder inte att livet är som bäst, även om Egot är mycket nöjd och trygg. Någonstans inom en vet man att det inte är så här det ska vara men bekvämligheten i komfortzonen vaggar en in i falskt trygghet.

Sist jag skrev kände jag mig så övergiven. Jag såg att det hade med mig att göra men att veta räcker inte. Man måste göra för att något ska hända. Frågan är bara vad, när stolthet och hårdhet har tagit ett fast grepp om själen...

En dag kom ett kort på posten, märkligt nog från en människa jag egentligen inte känner. Så här stod det:
Jag går bortom min komfortzon
Idag väljer jag att göra något oväntat,
och öppnar upp för det magiska
som finns i det okända.

Kan man få tydligare vägvisning? Så jag gjorde som det stod även om mitt Ego var väldigt motvilligt. Jag valde att agera ur kärlek långt bortom min komfortzon och vad händer...? Ett magiskt kärleksfullt möte uppstår och jag ser att jag inte är övergiven. För nu övergav jag inte mig själv och stängde in mig i den där zonen bortom livets utmaningar. Jag valde mig och inte mitt Ego.

När det svajar som mest är livet som bäst! :)

Om att överge och bli övergiven

När jag blir övergiven har jag redan övergett mig själv. När jag känner mig övergiven är det min egen övergivenhet jag känner. Det är den lilla flickans övergivenhet som värker i mig. Om jag vill kännas den vid vill säga.... Min överlevnadsstrategi har varit att överge när det börjat smärta i mitt inre så att jag själv inte behöver bli övergiven. Både andra och mig själv....

Att vara ett övergivet barn är så oändligt smärtsamt och ensamt. Omöjligt för den lilla att bara vara i barnets sårbarhet och känslighet. Ingen trygg famn att vila i. Ingen som tar emot när hon faller. Bara en stor tom värld omkring. En okänd plats. En plats som behöver utforskas med en liten hand i en stor trygg hand.

Övergiven.... Att vara övergiven kräver skyddsmurar. Det kräver en rustning för att ensam klara sig mot världen när man är liten. Det kräver vaksamhet. Det krävs att man försiktigt tar sig framåt när ingen visar vägen. Det krävs många villovägar för att hitta rätt.

Jag känner mig så oändligt övergiven just nu. Övergiven. Utan en trygg hamn att vila i när det stormar. Utan en plats av ro. Utan en kärleksfull hand som smeker min kind. Övergiven....

Är jag verkligen övergiven här och nu? Ja det är jag, men inte av min omgivning som jag vill skylla på, utan av mig själv. Därför överger jag min omgivning och kryper in i min rustning och känner mig övergiven. Där inne växer rädslan. Rädslan för ensamheten. Och övergivenheten.

Glädje

Ofta är det sorgen som upplevs som hindret för att leva fullt ut. Att det är sorgen som hämmar och håller tillbaka. Kanske är det så.... men jag känner också hur tillbakahållen glädje blir till ett stort stopp. Hur allvaret tar över och glädjen får stå tillbaka. Det gör att skrattet förtvinar. Skrattet behöver flöda och bubbla varje dag för att leva fritt och vara levande.

Vemodet... Är det mitt kära vemod som tagit glädjens plats? Det kanske är så att med finska gener krävs ett extra engagemang för att ge glädjen en naturlig plats i vardagen. Jag vet, det låter inte klokt men så känns det.... "Finnar, de ska minsann lida och härdas för livet är hårt och det går inte att skratta sig igenom. Nej, här ska kämpas!"

Glädjen.... Jag ska tillåta mig genomsyras av glädje varje dag. Andas in den i min kropp och ta in den i mina celler. Vara närvarande i den. Närvara i den. Bara vara i en känsla av glädje.

Livets längtan efter sig själv

Vrider och vänder mig i sängen. Kan inte sova. Kan inte somna ifrån den längtan som bultar i bröstet och vill göra sig påmind. Livets längtan efter sig själv. Jag är arg för att jag inte får sova men glad att livet inte vänder mig ryggen och lämnar mig i sticket utan bultar och bankar tills jag väljer att lyssna.

Vad är det för fel på mig då jag inte kan höra livets viskningar utan måste vandra helt vilse och bli påmind om livets existens genom smärta? Varför känner jag var hemma är först när jag är vilse? Varför känner jag inte mitt eget hem när jag är där? Varför irrar jag mig alltid bort? Om och om igen?

Ur djupet av mitt inre ekar en längtan. En längtan efter något mer. Och efter något mindre. Jag längtar efter mig. Den som är jag. Jag längtar efter att vara den jag är. Här och nu. Bara vara. Mig själv.

Hon där inne, där nere i djupet, hon är skör och känslig. Hon är så rädd för att behöva försvara sig. Sitt liv. Sin existens. Om hon visar sig. Om hon visar sitt sanna jag... Istället visar hon bara lite. En bråkdel. Och känner sig missförstådd. Tappar kontakten med flödet och måste börja kämpa sig fram istället för att lätt dansa fram livet genom lek och glädje.

Så svårt kan livet vara. Och så sant.

Hon - min vägvisare

Ja, än en gång vågade jag gå in och stanna i väntan på att något skulle visa sig. Något smärtsamt. Någon gammal bortglömd, förträngd sorg som låg och skavde i själen. Det sitter så långt inne och jag har varit så duktig på att släta över, tänka positivt, kämpa vidare.

Men tålmodigt stannade jag... tålmodigt men avvaktande... vad skulle visa sig? Varje gång är det lika svårt före. Och varje gång är det lika skönt efter. Det är så befriande att möta sig själv. Smärtsamt men befriande.

Varför är vi så vansinnigt rädda för mörkret? Varför gör vi allt för att fly smärtan? För att våra föräldrar gör det? För att det är det enda vi lärt oss? För att omgivningen är rädd för vårt mörker och vår smärta? För att omgivningen vill fixa, göra bra? För att ingen vågar vara med oss där? Bara sitta med oss när det är som mörkast och smärtsammast. Som en tyst men trygg livboj, tills det ljusnar.

Det gjorde min vägvisare. Hon bara fanns där. Hon var den första som inte blev rädd för mitt mörker. Hon trodde på ljuset. På mitt ljus. Hon valde att bära det och vara min vägvisare när jag inte orkade tro. Hon fixade inget. Hon slätade inte över. Hon släppte inte heller taget när jag försökte fly från mörkret. Istället höll hon min hand och sa: "Jag kan inte hjälpa dig ut ur mörkret eller bort från smärtan, det kan bara du göra, men jag finns här och jag bär din tro tills du orkar bära den själv."

Hon lärde mig vad tro är för hon trodde på mig och hon trodde på ljuset när det var som mörkast. Hon tvekade aldrig. Hon har fått mig att öppna ögonen för att se livet här på jorden precis som det är. Mörkt och ljust. Kärleksfullt och smärtsamt. Glädjerikt och sorgligt. Tryggt och skrämmande. Som en färgpalett att måla med.

Jag älskar henne. Jag älskar mig. Jag älskar LIVET!

TACK!

Tänk om...

Tänk om alla följde sitt hjärta. Lyssnade till sin djupaste inre röst och följde den. Tänk om alla bara vaknade en dag och vägrade gå till ett jobb de vantrivs på, eller försöker anpassa sig till för att "man måste ju försörja sig".

Tänk om den tondöva började sjunga och den taktlöse började dansa. Ur hjärtat, fullt ut. Tänk om vi omfamnade våra rädslor och tog dem i hand och gjorde det vi var mest rädda för. Och blev befriade.... Tänk om vi lät barnen uppfostra oss och lät oss svepas med i leken. Vågade bli våra innersta prinsar och prinsessor. Älvor och riddare.

Tänk om vi lät skrattet klinga istället för att döma. Oss själva och andra. Och tänk om vi omfamnade alla människor vi mötte, såg dem djupt i ögonen utan ord. Tänk om vi kunde känna den samhörighet som finns där i djupet, bortom alla olikheter på ytan. Ingen skulle längre behöva vara ensam.

Hela mitt bröst fylls av kärlek vid bara tanken. Tänk om jag än en gång vågade gå inåt för att möta mörkret och finna ljuset. Än en gång..

Ansvarsdemoner

Funktionshindret kvarstår.... Jag har mött ett hinder som för mig är osynligt men ändå väl märkbart. Jag kommer inte framåt. Vill bara tillbaka. Tillbaka till friheten. Det lätta livet. Till den tiden när jag levde för dagen. Utan långsiktiga planer.

I morse tittade jag för första gången på länge på bilder från en svunnen tid. En tid då jag var ute på en lång resa endast med mig själv. Jag reste intuitivt och lät livet föra mig framåt. Jag kunde kliva upp på morgonen och känna att "Idag är det dags att ge sig av." Packa min väska, gå till busstationen och där bestämma vart jag skulle åka här näst.

Jag skriver att jag vill tillbaka. Med det menar jag inte att jag vill ut och resa igen. Jag menar att jag vill tillbaka till den där känslan av närvaro och kanske ansvarslöshet mot alla andra än mig.

Om man burit ansvar på sina axlar sedan barnsben tar orken slut mitt i livet. Ett barn ska bara få vara. Leva i barndomsdrömmarnas sfär. Vara omhuldad av ett rosa skimmer långt borta från de vuxnas ansvarfyllda värld. Vi tror att vi måste lära barn ansvar. Att vi ska uppfostra dem till det. Vad vi gör är istället att sätta plogen på ett föl som aldrig får växa upp i frihet till den den är ämnad att vara. Vi lär det lilla barnet att ansvar är alldeles för tungt och något som är ett hinder för att leva eftersom barnet inte växt färdigt när vi lägger det över dem.

Nu går jag här hukad av allt ansvar jag burit i mitt liv. Det är för jävla jobbigt att gå med kutad rygg! Jag vill ta ansvar för mig och min familj. Jag vill hitta en glädje i det. Men just nu är det tungt, tungt, tungt.

Och jag vill fly... Från alla ansvarsdemoner som förföljer mig.

Funktionshinder i livet

Vad är det som gör att jag blir handlingsförlamad av livet? Jag vet vad jag ska göra men får inte till det? Känner så tydligt att något håller tillbaka men kan inte se vad det är....

Rädsla? Prestationsångest? Ansvarsflykt? Lathet? Bekvämlighet? Ego? Omogenhet? Odiciplin? Saknad av struktur? Slapphet? Verklighetsflykt? Nonchalans?

Vad är det som håller tillbaka? Och varför? Hur började det?

Jag vill ju livet. Varför kliver jag inte bara ut och gör det jag ska?

Ord ord ord

Drar in ett djupt andetag. Som när man kommer till ytan efter en djupdykning. Ah.... luft.... frisk luft.....

Jag behöver orden. De är mitt syre. Utan skrivandet är andningen konstgjord. Jag andas i en respirator då jag inte skriver. Det har blivit tydligt under mitt upphåll. Så nu är jag här igen. I en ny fas. Förverkligandet är fullbordat. Fullriggaren är sjösatt. Och jag lever. Lever, men inte fullt ut. Kanalerna har slaggats igen utan orden som flödar ut och in som en renande kraft.

Jag som alltid trott att orden är mitt hinder. Men det är skillnad på ord och ord. Det är skillnad på att prata och att tala. Det är skillnad på att låta orden snurra i huvudet innan de flyger ut i världen mot att öppna hjärtat och bara släppa ut dem. Precis som det är. Utan cencur. Men med en inre eftertanke.

Nu räcker det med ord utåt för idag. Jag ska istället läsa och ta in de ord jag tidigare skrivit. Låta dem rena kanalerna.

Med livet som insats mot nya möjligheter

Livet är förändring. Livet är förvandling. Livet är uppbrott. Den som vill hålla kvar, styra, planera och kontrollera livet kommer aldrig att leva livet.

Med livet som insats har varit min process för att förverkliga min idé. Nu är idén förverkligad och det är dags för mig att gå vidare. Men bloggen är inte död. Den kommer att leva kvar om än inte dagligen uppdaterad. Eller kanske aldrig mer uppdaterad. Vad vet jag...

Än en gång tar jag steget ut i ovissheten.
För att möta möjligheten.

"He who yearns to age must firstly grow
That which is your prime you do not know"
ur Homeward Rolling Soldier av Christian Kjellvander

Livet är galet

Platon skriver om människor som bor inne i en grotta. De lever med ryggarna mot öppningen och allt det ser är skuggor på väggen från livet utanför grottan. Men eftersom de aldrig sett livet utanför tror det att skuggorna de ser är verkligheten. De vet inget annat.

I och med hela den här förverkligande grejen som jag håller på med öppnar sig en ny dimension i livet. Jag har för första gången vågat följa en impuls som logiskt sett inte är riktigt klok. Jag har börjat gå utan att ha en karta. Utan att ha en färdig bild av vad jag ska göra. Jag har bara haft en känsla av att idén är vägen men inte målet.

Tidigare gjorde jag saker som verkade bra. Som kunde försörja mig. Sådant som jag borde. Duktiga saker. Våndor dök upp men jag orkade aldrig stå kvar i dem. Jag vågade aldrig möta mörkret och rädslorna som dök upp av mitt arbete. Kände alltid att jag ville göra något annat. Men jag bet ihop och kämpade på. Tills det brast i mig.

Nu står jag här och häpnar över hur livet öppnar sig. Visst har jag sagt att i mörkret hittar jag ljuset. Men det här.... det är en ny dimension av livet. Ett ögonblick av evig nåd. Plötsligt förstår jag lite till....om mig. Om mitt liv. Om min väg. Och samtidigt förstår jag ingenting. Med huvudet alltså. Hur ska man kunna förstå något när det man trodde var livet bara var skuggorna av det.

Hur det gick med demonerna i slutscenen? Allt tog en omvälvande vändning igår. Det som blev fel blev rätt och det lilla blev stort. Och vips, ner från himlen flög en själsfände till min hjälp. En människa som jag aldrig träffat. Men som jag känner sen evigheter.

Jag vet, det låter helt galet. Men sådant är livet. Helt galet underbart.

"It takes a fool to remain sain..."

Indiana Jones och jag. Igen..

Ännu är dagen D inte här... inte än... Ser tillbaka på min resa sen i mars. Ser mina våndor. Ser alla passager. Trånga. Smärtsamma. Svåra. Mörka. Men jag tog mig igenom. Jag hade modet att inte ge vika. Likt Indiana Jones möte jag farorna och närmar mig nu den heliga Graal.

En liten bit kvar. Och så slutstriden.... Det brukar alltid dyka upp en bov just i slutscenen.... men jag är redo... jag är redo för ännu en strid med det förflutnas demoner.

snart är jag där.....tick tack tick tack.....dagen D närmar sig....

Tick tack tick tack

Arbete. Arbete. Arbete. Och tiden rinner iväg. Det är sååååå spännande. Jag har börjat längta efter den deadline jag fasat för. Med magen full av fjärilar går jag här....Snart.....

Förlossningskraft

Det närmar sig...och rädslan för det okända börjar förvandlas till förväntan inför det nya.

Hittade en skiva i min samling. Förlossningskraft 2. En skiva där jag samlade kraftfulla låtar inför förlossningen av min son men som jag aldrig lyssnade på. Nu dök den alltså upp igen.......nr 2.... min andra förlossning....förlösandet av min idé....frigörandet av mitt inre... synkronisitet....igen...

Jag skruvade upp volymen så rutorna skallrade och dansade, dansade och dansade. Grät, skrattade och sjöng. Upp ur mig bubblade glädje, tacksamhet och lycka över att jag verkigen gör det jag gör. Att jag vågade. Och att jag inte gett upp.

Men jag kunde också känna en djup sorg över hur jag kan stänga mig inne. Stänga av mitt inre. Och förminska mig själv.

Åh, vad jag älskar Livet med alla dess vägar och möjligheter. Möten och insikter. Val och kval.

Mer LIV åt folket!

På väg

Synkronisitet. Mitt i allt vad jag å ena sidan upplever som rejäla utmaningar är det en märklig synkronisitet. Ett flöde. Även om mycket hänger på en skör tråd och det mesta ännu är ovisst. Kommer jag få ihop allt till deadline? Just nu ser det väldigt tveksamt ut...

I dessa ögonblick av synkronisitet är det som att tiden stannar. Som att jag hör ett kosmiskt "ja". Och inom mig svarar Anden, "ja, ja, jaaaa!" Min väg känns svår men ändå så självklar.

Min väg mot deadline... Deadline. Linjen mellan liv och död. Mellan oförverkligad och förverkligad. Mellan idé och manifestation.

Den närmar sig...

Kärleken är allt. Allt.

Jag älskar livet. Jag älskar mörkret. Jag älskar ljuset. Jag älskar rädslan. Jag älskar modet. Jag älskar MIG!!!! Jag älskar min väg. Jag älskar mitt öde. Jag älskar den jag är. Den jag varit. Jag älskar min styrka att stå kvar i smärta. Jag älskar min uthållighet i det svåra. Jag älskar min vilja att möta mitt hat. Min ilska. Min frustration. Jag älskar att jag inte affirmerar bort negativa tankar. Jag älskar hur jag söker svar i djupet. Jag älskar hur ovissheten öppnar för möjligheten. Jag älskar hur livet inte låter sig hanteras och styras. Jag älskar min rädsla för att tappa kontrollen. Jag älskar mig själv för att jag släpper kontrollen. Jag älskar livets alla nyanser. Jag älskar mig för att jag öppnat upp inför det stora. Jag älskar den delen av mig som hatar konventionen. Jag älskar den delen av mig som njuter av friheten. Jag älskar den Mörka. Jag älskar alla mina negativa tankar. Jag älskar såret där de kommer ifrån. Jag älskar så innerligt det såret. Jag älskar hur det visar mig sanningen. Hur det tvingar mig att stanna upp. Hur det tvingar mig att möta livet. Precis som det är. Precis som det har varit. Utan att fly. Svårt, tungt, skrämmande, inrutat, mörkt. Jag älskar den Ljusa som bär mig mot lättheten, ljuset, friheten, skönheten, stillheten, innerligheten. Jag älskar min storhet. Jag älskar min vilja att leva ett sant liv. Jag älskar min vägran att kompromissa om livet. Det sanna livet. Jag älskar hur jag vägrar låta mig bländas av falska profeter. Jag älskar min svaghet. Jag älskar min styrka. Jag älskar min känslighet. Jag älskar min hårdhet. Jag älskar den väg jag gått. Jag älskar mig som gått den långa långa mörka vägen ensam. Jag älskar mitt inre som aldrig gett upp. Jag älskar mitt inre som alltid sökt. Jag älskar min längtan som fört mig vidare. Jag älskar mitt vemod som får mig att stanna upp. Jag älskar min process som gör mig levande. Jag älskar min villighet att möta alla mina känslor. Jag älskar hur allt blir en helhet. Jag älskar hur helheten gör mig levande. Jag älskar mitt skal som vill skydda mig. Jag älskar min vilja att flyga ut ur skalet. Jag älskar min skörhet. Jag älskar min mjukhet. Jag älskar mitt Ego. Jag älskar min själ. Jag älskar min Ande. Jag älskar min väsenskärna. Jag älskar min kropp som talar sitt tydliga språk. Jag älskar min kropp som aldrig sviker. Jag älskar min sjukdom som vägvisar mig. Jag älskar alla min misstag. Jag älskar rätt och jag älskar fel. Jag älskar det stora under som livet är. Jag älskar den Röda som tålmodigt väntar på att jag ska ta emot henne. Som tålmodigt och kärleksfullt finns där för mig även när jag inte vågar öppna mig. Jag älskar mitt mod att förverkliga min idé. Jag älskar mitt mod att vilja gå min egen väg. Jag älskar mig när jag ger upp. Jag älskar mig när jag ger mig. Jag älskar att åka berg-och dalbana i livets toppar och dalar. Jag älskar mig för att jag inte nöjer mig med jämna plågor. Jag älskar hur livet inte kan läras ut. Jag älskar hur livet måste levas. Jag älskar sökandet. Jag älskar finnandet. Jag älskar min respekt för mitt inre. Jag älskar mitt sätt att ta mig på allvar. Jag älskar min vilsenhet. Jag älskar min osäkerhet. Jag älskar min kraft. Jag älskar min misstro. Jag älskar min tillit till livets godhet. Jag älskar storheten av livets möten. Jag älskar Gud. Jag älskar Jesus Kristus, vägvisaren. Och jag älskar underbara fina MIG!!!!!!

Simma med tvångströja

Tiden ovanför ytan blev kortvarig. Jag hann känna värmen från solen, dra in ett djupt andetag och se skönheten ovanför. Sen bar det ner igen. Något tungt fanns kvar i mig och drog mig återigen ner mot en botten. Jag hade missat något. Men fick ett ögonblick av nåd ovanför ytan. Ett ögonblick. Andetaget, värmen gav mig ny kraft för att orka ner igen. Ner för att se var tyngden kom ifrån.

Tvångströjan var det. Konventionens tvångströja som gjort det omöjligt för mig att röra mig fritt. Som fortfarande gör det omöjligt för mig att leva i frihet. Att bara finnas till ur mig. Som den jag är. Den gör det omöjligt för mig att förverkliga min idé på mitt sätt. På mitt unika sätt.

I stundens hetta kopplas pliktkänslan på. Tron om att jag måste leva upp till förväntningar. Att jag måste prestera för att duga. Att jag måste göra rätt för mig. Och då är det piskan som gäller! Så var det för den lilla flickan. Så såg hennes verklighet ut. För "Vad ska grannarna säga??!!!???"

Nu sitter jag här och ska förverkliga min idé. Utan tvångströja men med osynliga spår som håller kvar mig i konventionens trånga form. Grannarna är borta sen länge men inom mig ekar orden "Vad ska alla säga??" Vad ska alla tycka???".

Det ekot kan jag inte springa ifrån. De orden går inte at gömma sig för i ljuset. De orden kan bara suddas ut där de finns. Djupt inne i mig. I den lilla flickan.

Och de måste suddas ut. För det är omöjligt att simma med tvångströja...

Gryning

Drar in ett djupt andetag. Vänder ansiktet uppåt. Och känner värmen. Ljuset. Livet.

Det är en så stor och obeskrivlig känsla.... att ha följt smärtan och rädslan ner i djupet. Bara gett mig och följt med. Och bottnat..... vågat bottna i det svåra. Stannat där. I smärtan och svårigheten utan att tycka synd om. Utan att söka tröst. Istället blivit mjuk i den mörkas famn. Vilat. Hittat vilan på botten. Och accepterat det som är. Här och nu.

Det är då det vänder. Det är då den där obeskrivliga känslan växer. En glädje. En tacksamhet. Och djup kärlek till livet. Det är då livet känns större, träden grönare, himlen blåare och människorna vackrare.

Det är just då jag känner att jag lever. På riktigt.

Och jag fylls av tacksamhet för att Hon vägvisade mig ner i mörkret. Fick mig att förstå att jag måste våga stanna där för att ljuset ska visa sig.

Plikt eller lust

Inställningen. Det handlar om inställningen. Piskar jag mig tvingande till att göra det som ska göras? Som en plikt. Eller hittar jag ett görande ur mjukhet? Som en lust.

Inställningen. Det är med vilken inställning jag går in i görandet som avgör.

Nu gäller det att hitta lusten trots stressen. Med mjukhet föra mig fram mot deadline. Inte piska mig öm. Inte försöka tvinga fram ett resultat.

Bara vara mjuk.

Förvärkar

Göra, göra, göra. Bit för bit beta av alla praktiska detaljer. Hur gör man det och ändå bevarar en skapande kreativitet? Min stresskänsla av att varje sekund tickar mig närmare deadline paralyserar mitt ordflöde. Har svårt att skriva ur mitt inre i mitt arbete. Jag kan inte skriva ur mitt inre just nu....

Jag vill hitta ett skapande flöde i arbetet med det praktiska. Inte bara mekaniskt beta av sak för sak. Jag vill leva mig igenom även det som är svårt. Inte få det undanstökat snabbt och effektivt. Hur hittar jag det med en deadline som tornar upp sig framför mig?

Inatt vaknade jag igen av att hjärnan arbetade på projektet. Då fick jag en känsla av att vara på väg mot en förlossning. Att jag befann mig i förvärkarna. På väg. På väg mot en trång och svår passage. Med något nytt på andra sidan.

Det kanske är så att jag bara måste vara i det praktiska och svåra. Att jag romantiserar och illusionerar när jag vill hitta skapande och flöde i det. Att det materiella är materiellt och ska behandlas därefter.

....nej, jag vill inte tro det....då vill jag hitta ett sätt att förvandla, transformera tanken och tingen till att flöda......eller slösar jag kraft och energi på något omöjligt då?....är det barnet i mig som vägrar växa upp?.....

Känner mig vilsen idag.... vilket kan vara ett gott tecken för det betyder att jag vågat mig in på otrampade stigar... men det kan också vara ett dåligt tecken om jag tappat kontakten med mitt inre..

Som sagt, känner mig vilsen idag...