Det finns ljus och det finns ljus. Men bara det ena är på riktigt. Bara det ena leder hem. Hur vet man då skillnaden? Det vet man inte. Det kan man aldrig veta med huvudet. Man kan bara känna det. Med sitt inre.
Egot älskar det bländande ljuset. Och därför älskar Egot att lura in mig i det. Och det är lätt att bli lurad... Egot har nämligen en förmåga att låtsas vara mitt inre. Glassigt och roligt ska det vara. "Du är väääärd det här!" säger Egot övertygande. Hur många gånger har jag inte gått på den? Men jag har börjat genomskåda den där kommentaren. Numera ringer varningsklockorna när jag hör en röst inom mig som tycker jag är vääärd något. Har insett att när jag måste övertyga mig själv om att jag är värd något här i livet då är det dags att stanna upp och titta inåt. Då är något fel. Väldigt fel.
Egot är som värsta telefonförsäljaren. "Kööööööööp! Du är väääärd det! Det är klart att du ska ha roligt, njuta, ha det bra! Jag lovar, du kommer inte blir besviken!"
Jag lovar, jag kommer att bli besviken! Jag har följt dig alldeles för länge nu. Jag är inte intresserad av billigt krafs längre. Jag vill ha kvalitet. Och jag är villig att betala för det! En piratkopia av ljuset duger inte! Jag vill ha den äkta varan!
Hur känner man då att det är den äkta varan? Det känner man. Den bländar inte. Den värmer, stärker, ger kraft. I den ljusas famn kan man vila. Där är det tryggt. Det sanna ljuset öppnar ögonen. I det ljuset ser man. Ser. Ser det osedda. Ser bortom det som kallas verkligheten. Ser det som är äkta.
Det är inte alltid guld som glimmar...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Och jag är så trött på mitt eget ego också! Det som hela tiden vill synas, är fåfängt och lättsårat. Men man behöver en "outlet" för det - min dans är för mig en kombination; egot får synas och själen uttrycka sig. Vad gör du med ditt?
Vad gör jag med mitt ego.... som jag skrivit i ett tidigare inlägg är kramar väldigt bra. :)
Jag ser egot som en överlevnandsstrateg, ett skydd. Det behövdes för att klara av uppväxten i en mindre god jordmån. Men nu är den rätt överflödig och tillför mest vilsenhet i mitt liv. Som jag skrev i det här inlägget; när egot ger sig till känna tittar jag inåt. Och där inne hittar jag en liten osäker flicka som gömmer sig. Henne vill jag ge uppmärksamhet, omvårdnad, kärlek så hon vågar ta mer plats och egot får mindre utrymme att spela på.
För mig känns det mer rätt med "inlet" än "outlet" så att säga. :) Ju mindre näring mitt ego får desto bättre mår jag.
Inspirerande Inspiralia,
Jag har gått och tänkt en del på det där om drömmar och idéer sen du skrev om det...
Jag känner igen mig i din dröm, sann, innerlig närhet och närvaro med kärleksfamiljen har alltid varit det allra viktigaste i mina drömmar. Men för mig räcker det ändå inte... Mina drömmar innefattar något mer, jag måste helt enkelt delge världen något mer... Det är inte bara egot som vill bekräftas, det är anden som är så himla full av ivrig vilja!
Jag kan avundas dem (er?) som kan vara en "välsignad mamma" och som kan se storheten i det och vara nöjd med det. Att vara en riktigt bra, närvarande mamma är troligen det största man kan göra för världen. Det kan jag se men ändå rycker det i mig...
Dessa tankar snurrade vidare och ledde fram till mitt inlägg "konstnären & mamman".
Så tack för inspirationen Inspiralia!
L
Tack själv för inspiration Lisa! Jag läste nämligen "konstnären & mamman" hos dig och den fick mig att ytterligare börja fundera kring det här med drömmar... fortsättning följer alltså... :)
Skicka en kommentar