Hittills har min idé varit unik. Det har inte funnits något liknande. Men nu ryktas det om att andra är på gång. Dessa andra är inte små människor som förverkligar en liten idé ur sitt inre. Nej, det ryktas om att det är stora företag med mycket riskkapital som satsar.
Ska jag tänka att det inte är någon idé eftersom jag bara är en liten enskild firma? Ska jag tänka att de kan göra det här bättre än jag? Jag som saknar kunskap... Ska jag tänka att min stora ekonomiska satsning är liten i jämförelse med deras? Ska jag lägga mig ner och anse mig besegrad innan matchen ens har börjat?
Dags att välja igen. Fy fan, vad jobbigt!
En sida i mig vill hitta på en ny idé som går ut på att jag sitter på en stubbe i skogen och tovar. Långt borta från civilisationen. Långt borta från interaktion med reklambyråer, skattemydigheter och konkurrerande kapitalstarka företag. Då kunde jag vara liten och hjälplös och tänka att "det här är mitt öde". Och med tiden bli bitter och slutligen få alzheimer för att jag till varje pris vill förtränga alla minnen om möjligheterna som fanns i mitt liv.
De där möjligheterna som fanns att fånga om jag hade vågat hoppa. Tagit steget. Följt mitt hjärta. Inte gett vika för rädslor.
Nej....Om jag lämnar min väg nu då är jag inte sann mot mig. Så är det ju bara. Hur jobbigt det än må vara. Men för att gå vidare måste det till något nytt. En ny inställning. Jag måste släppa inprogramerade tankar om hur marknaden fungerar. Jag måste hitta ett nytt sätt att förhålla mig till mitt arbete. Ett nytt sätt att förhålla mig till mig som företagare.
I realiteten har jag ingen chans mot kolosserna. Men å andra sidan är jag ingen realist... Istället för att be banken om finansiella råd ber jag Gud om mod att följa mitt inre. Istället för att be experter om hjälp ber jag Gud om tillit till livets godhet mot mig.
Ska jag byta idé och leta mig en stubbe? Nej, inte idag. Inte för att tova iallafall. Men kanske borde jag leta upp en stubbe och sätta mig och be till Gud. Be honom hålla mig i handen när jag hoppar. Ut i ovissheten. Ännu en gång.
"Kära fina du, trodde du verkligen att du skulle dribbla runt ensam på spelplanen? "
"Jaa............"
"För att det överhuvdtaget ska kunna bli en spännande och rolig match krävs en motståndare. "
"Jag vet, jag är en naiv drömmare ibland...."
"Det är ju genom att du blir utmanad som du har möjlighet att växa och utvecklas. Kom nu kära du så håller jag dig i handen när du hoppar."
Aoouuuuuu!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Hej sötnos,
Det är ju för att du är modig, stark,ljuskänslig, levande, vemodig
som du är värdig en stor utmaning igen.Vem annars ska utmana jättarna?
Det kanske är just detta som är det allra viktigaste i ditt projekt?
Myggan
Samarbetspartner?
Du inspirerar och ger ännu mera mod till mig ikväll. Du uttrycker också det som finns inom mig. Mitt i prick! Ännu en gång..
Kram,kram/Charliee
Hej Myggan! Vad roligt att DU tittar in! :)När jag läser det du skrivit får jag en bild av David och Goliat. Man får ta vad man har så att säga...
Inser hur viktigt det är att ta vara på alla mina unika egenskaper för att möta utmaningen. Du har så rätt!
krAAAm
Hej Alexandra!
Om du undrar om jag har en samarbetspartner så är svaret nej. Jag ägnade lång tid till att hitta en för inte kunde väl jag göra detta själv! Och utan kunskap! Vem tror jag att jag är....? :) Jag var helt säker på att jag behövde någon. Men, jag hittade ingen.
Först var jag besviken och kände mig ensam men så insåg jag att idéen är mer än det den ser ut att vara. Jag behöver göra detta själv för att sluta tro att jag behöver kryckor för att ta mig fram. Och för att leva ett sant liv ur mitt inre förstås. Utmaningen är min och bara min. Och det har redan kommit så mycket ur detta och jag är oändligt tacksam för att jag började vandra ensam.
Hej Charliee!
Vad glad jag blir!:)Bara det är ju värt mitt hopp om någon annan blir inspirerad att göra sitt hopp!
Kram kram tillbaka!
Skicka en kommentar