Graffitimålning av Fan

Att ha tillit till livet och tänka att pengar kommer när de behövs är inte så svårt när det blåser medvind. Det är när stormen ryter det visar sig hur förankrad tilliten verkligen är.

Jag märker att tilliten inte är fullt förankrad i mig. Jag märker också att jag har en tendens att måla Fan på väggen när det går emot. Inget småklotter här inte. Nej, graffitispray över hela väggen. Och en bit upp på taket. Går det emot jag då går det emoooooooooooot!!!! I huvudet snurrar föreställningar om vad det är som händer och utgången av detta.

Därför ska jag berätta en liten historia för mig.

Det var en gång en man som levde med sin son i en övergiven fästning högt uppe på en kulle. Deras enda ägodel var en häst. En dag sprang hästen bort. Grannarna kom för att visa sin medkänsla. "Det var olyckligt" sa de. "Hur vet ni det?" frågade den gamle mannen.

Nästa dag återvände hästen och hade med sig flera vildhästar. Den gamle mannen och hans son stängde in dem bakom porten. Grannarna skyndade över. "Det var verkligen bra" sa de. "Hur vet ni det?" frågade den gamle mannen.

Ytterligare nästa dag försökte sonen rida på en av vildhästarna, föll av och bröt benet. Grannarna kom återigen så fort de hört nyheten. "Det var verkligen illa" sa de. "Hur vet ni det?" frågade den gamle mannen.

Dagen efter kom armén förbi och tvingade alla byns unga män att bli soldater för att kämpa i ett krig långt borta mot de nordliga barbarerna. Många av dem skulle aldrig återvända. Men sonen kunde inte följa med, för han hade brutit benet.
ur Carpe Vitam av Tomas Lönn