Gryning

Drar in ett djupt andetag. Vänder ansiktet uppåt. Och känner värmen. Ljuset. Livet.

Det är en så stor och obeskrivlig känsla.... att ha följt smärtan och rädslan ner i djupet. Bara gett mig och följt med. Och bottnat..... vågat bottna i det svåra. Stannat där. I smärtan och svårigheten utan att tycka synd om. Utan att söka tröst. Istället blivit mjuk i den mörkas famn. Vilat. Hittat vilan på botten. Och accepterat det som är. Här och nu.

Det är då det vänder. Det är då den där obeskrivliga känslan växer. En glädje. En tacksamhet. Och djup kärlek till livet. Det är då livet känns större, träden grönare, himlen blåare och människorna vackrare.

Det är just då jag känner att jag lever. På riktigt.

Och jag fylls av tacksamhet för att Hon vägvisade mig ner i mörkret. Fick mig att förstå att jag måste våga stanna där för att ljuset ska visa sig.