Tiden ovanför ytan blev kortvarig. Jag hann känna värmen från solen, dra in ett djupt andetag och se skönheten ovanför. Sen bar det ner igen. Något tungt fanns kvar i mig och drog mig återigen ner mot en botten. Jag hade missat något. Men fick ett ögonblick av nåd ovanför ytan. Ett ögonblick. Andetaget, värmen gav mig ny kraft för att orka ner igen. Ner för att se var tyngden kom ifrån.
Tvångströjan var det. Konventionens tvångströja som gjort det omöjligt för mig att röra mig fritt. Som fortfarande gör det omöjligt för mig att leva i frihet. Att bara finnas till ur mig. Som den jag är. Den gör det omöjligt för mig att förverkliga min idé på mitt sätt. På mitt unika sätt.
I stundens hetta kopplas pliktkänslan på. Tron om att jag måste leva upp till förväntningar. Att jag måste prestera för att duga. Att jag måste göra rätt för mig. Och då är det piskan som gäller! Så var det för den lilla flickan. Så såg hennes verklighet ut. För "Vad ska grannarna säga??!!!???"
Nu sitter jag här och ska förverkliga min idé. Utan tvångströja men med osynliga spår som håller kvar mig i konventionens trånga form. Grannarna är borta sen länge men inom mig ekar orden "Vad ska alla säga??" Vad ska alla tycka???".
Det ekot kan jag inte springa ifrån. De orden går inte at gömma sig för i ljuset. De orden kan bara suddas ut där de finns. Djupt inne i mig. I den lilla flickan.
Och de måste suddas ut. För det är omöjligt att simma med tvångströja...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Skriv om inlägget för dig själv.
För dig själv i word, utan avsikt att visa någon annan.
Det blir lättare att få hjälp och svar inifrån när man vet att ingen annan kommer läsa det man skriver.
Då kan man vara säkrare på att orden inte färgas av konvention. Det kan annars vara svårt att veta när du har det tungt.
Byt sedan ut dina negativa ord. Du vet innerst inne att dom är skapande, självförverkligande.
Dina utfästelser om vad du kan och inte kan, kommer att/kommer inte att... Dom skapar och affirmerar.
"Den gör det omöjligt för mig att förverkliga min idé på mitt sätt."
"Jag upplever känslor av ..... inför förverkligandet av min idé..
.. Varför föll jag tillbaka nu?"
Ta dig tid med den texten. Känn in varje obehag, dissekera och ställ frågorna som du behöver få besvarade av dig själv.
Du vet att INGENTING är omöjligt, inte sant?
Låt det negativa visa dig fram till de formuleringar som är konstruktiva och fram till de frågor som är verkligt relevanta. Jag lovar dig min vän, problem krymper till hanterbar storlek och svar som stärker dig dyker upp.
Fråga dig själv vilken rädsla som du ytterst låter begränsa dig, bit ihop och skriv det som är så svårt att skriva. Vad är du rädd för? Varför? Vad är det värsta som kan hända? Vad gör du mot dig själv när du bromsar på din väg och hur påverkar detta dig och de omkring dig? Ställ det i relation till vad du får när du bryter fram på din egen väg mot ditt mål?
Skala av skräpet ner till det verkligt essentiella, låt två val slutligen stå mot varandra och fråga dig då;
"Vad hade "kärlek" gjort?"
Jag önskar dig framgång, jag menar det verkligen.
/utopiresor
Ditt inlägg är betydelsefullt. Det väcker mångat känslor i mig. Och många insikter.
Tack!
Skicka en kommentar