Idag är en sån där sprudlande bubblande dag.
Lallalllllaaaaaaaaaaaaaa, lalalalalalaaaaaaaaaaaaa.
Anden vill yla och kroppen sprutta runt. Kunde jag gå på händer så skulle jag göra det hela dagen!
Kan det måhända vara guld som glimmar? Kan det vara vemodet som blivit lite mer genomsläppligt när det fick uppmärksamhet. Mjuk varm uppmärksamhet. Lite kärlek och förståelse.
Det känns så... ja, som att vemodet inte behöver överrösta övertonerna med sin sorgsna melodi nu när jag tagit mig tid att lyssna på vad den hade att berätta.
Åh, mitt älskade lilla stora vemod.... Det är klart att du ska vara med på min färgpalett. Vad vore min tavla utan dig? Inte min.
Och definitivt inte sann!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Du är underbar! Så kul att följa dig.. :-)
/Charliee
Aouuuuuu! :)
Aoooouuuuiii!
Jag kände för att skrika i kapp med dig:)! Min syster och jag gör så ibland... till andras förskräckelse;)!
Vemod... den känslan tycker jag mycket om. Ännu mer nu när du beskrev det så fint i ett inlägg innan.
Vad härligt, då kan jag ha en vemodskör med alla finnar och en sprudlandebubbelspruttkör med dig!
Det finns säkert fler som vill yla av livslust med oss...:)
AoouuAoouuuAoooooouuuuuuuuuuu
Skicka en kommentar