Vi gör upp med tidigare liv, detta liv, frigör oss från föräldrar, från ärvda mönster och mediterar på alptoppar. Men vi glömmer våra gener. Och gener är gener. Om än av energi...
Vi har något nedärvt med oss som jag tror vi glömmer bort eller inte ser. Jag har mitt vemod. Den finns där av en anledning och är en del av mig och min blueprint. Ignorerar jag den kan den vara negativ men.... min största svaghet kan vändas till min största styrka. Om jag tar den på allvar. Tar in den. Vågar möta den. Lär känna den. Om jag tålmodigt och fördomsfritt närmar mig den.
Vemodet är en sorts sorg. Men den är inte min personliga. Det finska vemodet är inte en aria. Det är en ton som sjungs av en kör. Av en hel nation med vemodiga gener. Gener som har varit med om krig. Levt med ett hot från öst. Stridit för sin självständighet. Vunnit självständighet. Gener som inte flyr utan som biter ihop. Står ut. Djupt rotade i myllan. Långt borta från himlen...
Jag kan hata det här vemodet. Eller...jag kan älska det. Men jag tror inte jag kan affirmera bort det. Jag tror faktiskt inte att det är det som är meningen. Jag upplever att det här, som ser ut som ett negativt personlighetsdrag i själva verktet är en dold guldådra. Det är här jag ska börja vaska. Tålmodigt vaska.
Jag kommer säkert att hitta många stenar.
Men jag är övertygad om att här finns guldklimpar att hämta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Nu förstår jag :)
Svaret på din fråga blev så långt att det fick bli ett inlägg. Vilket i sin tur gjorde att jag tittade närmare på vemodets karaktär. Vilket ledde till att jag lärde mig något nytt om mig själv på min livsväg.
Tänk vad en liten fråga kan göra storverk! :)
När jag efter samtal med min mamma insåg att ångesten följt oss i generationer föll en sten från mitt hjärta. Så skönt att inse att det inte bara är hur jag lever mitt liv som spelar in, utan att generna säger sitt också.
Jag tror att det gör det lättare för mej att möta och acceptera min oro och förhoppningsvis kunna vända den till något posivit. Precis som du skriver om ditt vemod.
Ja, jag tror att även om vi har med oss svårigheter genom våra gener så har vi som lever i denna tid en unik möjlighet att ta hand om detta vilket våra förfäder inte hade.
Och jag tänker faktiskt såhär också. Att ångest egentligen är något friskt. Det visar på en känslighet. Det är samhället som är sjukt. Alla ska vara så hypereffektiva, flexibla och socialkompetenta. Om maskineriet ska funka så vill man "bota" dem som inte passar in.
Jag vill inte bli botad! Jag vill vara en vemodig oflexibel levnadsglad ineffektiv fri människa som lever ett sant och nära liv.
Malve, jag hoppas att du hittar en väg där du finner ro i dig!
Kram!
Skicka en kommentar