Hon - min vägvisare

Ja, än en gång vågade jag gå in och stanna i väntan på att något skulle visa sig. Något smärtsamt. Någon gammal bortglömd, förträngd sorg som låg och skavde i själen. Det sitter så långt inne och jag har varit så duktig på att släta över, tänka positivt, kämpa vidare.

Men tålmodigt stannade jag... tålmodigt men avvaktande... vad skulle visa sig? Varje gång är det lika svårt före. Och varje gång är det lika skönt efter. Det är så befriande att möta sig själv. Smärtsamt men befriande.

Varför är vi så vansinnigt rädda för mörkret? Varför gör vi allt för att fly smärtan? För att våra föräldrar gör det? För att det är det enda vi lärt oss? För att omgivningen är rädd för vårt mörker och vår smärta? För att omgivningen vill fixa, göra bra? För att ingen vågar vara med oss där? Bara sitta med oss när det är som mörkast och smärtsammast. Som en tyst men trygg livboj, tills det ljusnar.

Det gjorde min vägvisare. Hon bara fanns där. Hon var den första som inte blev rädd för mitt mörker. Hon trodde på ljuset. På mitt ljus. Hon valde att bära det och vara min vägvisare när jag inte orkade tro. Hon fixade inget. Hon slätade inte över. Hon släppte inte heller taget när jag försökte fly från mörkret. Istället höll hon min hand och sa: "Jag kan inte hjälpa dig ut ur mörkret eller bort från smärtan, det kan bara du göra, men jag finns här och jag bär din tro tills du orkar bära den själv."

Hon lärde mig vad tro är för hon trodde på mig och hon trodde på ljuset när det var som mörkast. Hon tvekade aldrig. Hon har fått mig att öppna ögonen för att se livet här på jorden precis som det är. Mörkt och ljust. Kärleksfullt och smärtsamt. Glädjerikt och sorgligt. Tryggt och skrämmande. Som en färgpalett att måla med.

Jag älskar henne. Jag älskar mig. Jag älskar LIVET!

TACK!