tisdag 12 augusti 2008

Livets längtan efter sig själv

Vrider och vänder mig i sängen. Kan inte sova. Kan inte somna ifrån den längtan som bultar i bröstet och vill göra sig påmind. Livets längtan efter sig själv. Jag är arg för att jag inte får sova men glad att livet inte vänder mig ryggen och lämnar mig i sticket utan bultar och bankar tills jag väljer att lyssna.

Vad är det för fel på mig då jag inte kan höra livets viskningar utan måste vandra helt vilse och bli påmind om livets existens genom smärta? Varför känner jag var hemma är först när jag är vilse? Varför känner jag inte mitt eget hem när jag är där? Varför irrar jag mig alltid bort? Om och om igen?

Ur djupet av mitt inre ekar en längtan. En längtan efter något mer. Och efter något mindre. Jag längtar efter mig. Den som är jag. Jag längtar efter att vara den jag är. Här och nu. Bara vara. Mig själv.

Hon där inne, där nere i djupet, hon är skör och känslig. Hon är så rädd för att behöva försvara sig. Sitt liv. Sin existens. Om hon visar sig. Om hon visar sitt sanna jag... Istället visar hon bara lite. En bråkdel. Och känner sig missförstådd. Tappar kontakten med flödet och måste börja kämpa sig fram istället för att lätt dansa fram livet genom lek och glädje.

Så svårt kan livet vara. Och så sant.

1 kommentar:

Anonym sa...

Tror det har att göra med att vi inte TILLÅTER varandra att vara glädjefyllda och passionerade så som vi alla är. Ingen kan väl stå emot andras negativitet, misstänksamhet osv hur mycket som helst. Huvudsaken för mig är i alla fall att ha kontakt med den inre passionen och glädjen även om jag inte alltid visar det utåt...