"Dying to live as I'm living to die"

Jag har fallit och fallit. Känt tyngden av mörkret på mina axlar. Tagit in det lilla barnets smärta orsakad av ensamhet. Fallit längre ner. Kännt rädslan, den ofantliga rädslan som finns i mitt bröst. Känt skörheten. Känt hur känslig och utlämnad jag är här på jorden. Hur utlämnad människan är. Bakom sitt skal.

Allt detta kom när jag sa ja till lättheten och glädjen i mitt liv. När jag öppnade mig för ljuset, visade sig mörkret. Ett stort mörker omfamnade mig för att visa mig vägen. Den mörka tog min hand och ledde mig neråt mot ljuset. Men det enda jag kände var oändlig rädsla och smärta. Jag trodde jag behövde göra något. Göra något för att möta rädslan. Men den mörka visade mig att jag inte behövde göra, bara vara. I det som skrämde mig mest.

När ljuset kändes som längst borta och rädslan var som störst kom vändningen. Ur mitt inre hördes en viskning; "Res dig upp och dansa." Ville först inte lyssna. "Jag ska bara..."

Men rösten sa igen "Res dig upp nu. Vill du befria dig från rädslan måste du lyssna inåt. Följa ditt inre. Bejaka din intuition."

Så jag reste mig. Satte på en skiva och började röra mig till musiken. "I tried to get up, when I realised.... I'm silently falling - into the light. I'm dying to live as I'm living to die"

Plötsligt kommer gråten och jag känner hur mycket jag älskar livet. Åh, vad jag älskar livet! Det är ju därför jag är så rädd. Så rädd för att dö. Från den här underbara stunden som är livet.

Precis som man kan bestämma sig för att inte älska en människa igen för att slippa bli sårad har jag stängt ute min kärlek till livet. Jag har lurat mig själv och bara tagit in livet på avstånd. Njutit av skönheten. Genom en glasruta. Som om det skulle hindra mig från att dö....

Rädd fär att leva. Rädd för att dö. Var finns då livsutrymmet? Utrymmet för att leva i glädje, lätthet, kärlek...

Livet, så underbart, så skört, så vackert, så glädjefyllt, så smärtsamt.

Så oändligt och ändligt på samma gång.