Åh, vad det är härligt att våga vara mjuk. Mjuk och levande utan att stänga in sig i rustningen. Utan att fälla upp vindbryggan och mobilisera försvaret.
Mjukhet öppnar till möten. Hårdhet stänger ute. Det är så lätt att sitta fast och hålla fast i tron att världen är hård och farlig och att genom det rättfärdiga sin rustning. Rustningen behövdes för att överleva barndomen. Den var livssviktig då. Nu är den livsfarlig. Som vuxen är det omöjligt att leva och uppleva sanna möten iklädd sin allt för trånga rustning.
Jag har tagit ett steg ur den. Den finns ännu där bakom mig. Jag har inte riktigt släppt taget. Men jag är på väg. Steg för steg. Det tar tid. Men det är det värt. Mmmmmmmjukhet.....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar